Livet på landet

... blev igår utdömd av veterinären på ATG Kliniken i Gävle.

Och vi är så ledsna.

Vi har sedan i februari gått på hälteutredning med honom i Gävle. Detta på grund av en orenhet i gången som visade sig ju bättre han artade sig i dressyren, på specialidrotten för Ulf Lind.  Det var  också han som rekommenderade oss att se över honom, därför att ju bättre han gick, desto mer markerade han.

And here we are.

Han har dessutom förmodligen ont, säger både vår veterinär och vår hovslagare, och därom är vi överens.

Ingen häst - eller annat djur - ska behöva gå och ha ont. Inte i våran ägo i alla fall. Och inte om man vet om det.

Så, nu fick han följa med hem och beta på gröna sommarängar den tid han har kvar hos oss.

Kärlek   .

Fina fina Lorden. Här i sin glans dagar.

Detta  måste vara den absoluta baksidan av att ha djur.

Men hur skulle man nånsin kunna låta bli?

... har vi kört ikväll, Jill & Dunder och jag & Blixtra.

Detta har varit årets varmaste dag - hade 20 grader på bilen idag - och det märktes också på hundarna. Varma och flämtiga jobbade de på fint, men aktivitetsnivån var kanske något lägre än vanligt.

Började med att gå ut spår åt varandras hundar, under tiden de låg rastade vi jyckarna och vallade sedan en uppletanderuta. Passade på att köra uppletande innan det var dags att gå spåren. Uppletandet gick bra, båda hundarna jobbade fint, Blixtra med ett lite lugnare tempo och noggrann och Dunder i ett högre tempo, också med sin näsa ordentligt på plats.

Därefter var det dags för spåret, och Blixtra hakade på bakspåret. Första gången som hon inte vänder självmant. Därefter jobbade hon på bra i spåret, i sin takt - mycket behaglig, dessutom - med näsan fullt på. Hittade alla apporter (vilka var av varierande slag) och tappade spåret ett par gånger men jobbade på fint och självständigt och hittade tillbaka.

Med Dunder så var det ett helt annat tempo. Hej vad det gick. Imponerande är att den hunden ändå utför ett lysande nosarbete i den takten. Inte en apport missade han - markerade hellre en gång för mycket än för lite - och i vinklarna var han suverän. Jätteduktig.

Båda hundarna var dock ganska tagna av värmen när vi var klara. Har väl med ovanan att göra också, antar jag.

Så, efter några timmar i skogen åkte vi hem, nöjda med dagens träning.

Hundarna kändes också riktigt nöjda...

... har vi gjort en del i helgen.

Igår hade vi vår månatliga (nåja, nästan) hundträningsdag igen, vilket innebar att vi sågs i spår- / och rapportskogen under förmiddagen, de som ville körde rapport (Jill, Johan & Dunder, Emma, Petri & Dia och vi med Blixtra) och de som ville kunde spåra (Robin med Eros och Milla, Åsa, Edward & husse och Petris Elvis).

Så - alla hade någonting att göra.

Rapporten gick  bra, någon liten miss här eller där, men inga stora konstigheter. Blixtra piper lite (?)  på stationen, Dia tog en extra lov på A-D skicket och Dunder var lite tveksam till att gå ut till D. Men allt löste sig, och alla hundar sprang samtliga sträckor. Spåren gick också bra, jag tror alla var nöjda där också.

Medan vi sedan vallade uppletanderuta förbereddes för korvgrillning och lunch.

Alla hundar - tror jag - körde uppletande och det gick bra. När alla var glada och mätta och nöjda, och några till och med fått köra några små sökskick på prov, åkte vi vidare till klubben för lydnadsträning.

Vi körde en platsliggning, lite lydnad med kommendering för den som ville och vi andra tränade lite på det vi behöver (dvs det mesta   ...).

När sedan vi var tillräckligt trötta, och hundarna också (om de nu blir det?) åkte vi hem till oss och åt lite mat och pratade hund en stund inpå nattkröken.

Trevligt, och tack till alla berörda som varit med!

... har vi tittat på idag.

11 små underbaringar,  som har fina Ärtan och Atte som föräldrar.

Här ligger hela gänget i en hög och sover. Födda 29 april (och vem fyller mera år då   :) och har hunnit få ögon. Fantastiskt fina. 3 tikar och 8 pojkar.

Här mamma Ärtan med tikbäbisarna:

Och Ärtan - vilken pärla till hund! Tycker om henne mer och mer för varje gång. Hon är en underbaring i sig   !

Valparna var lite för unga ännu för att man (eller åtminstone vi) ska kunna se någon annan skillnad på dem än storleken och färgen. Alla tultar runt och letar tutte med samma intensitet, och så poff - så sover de.

Men - så gott de luktar. Och som vi längtar.

Knappt 1,5 månad kvar...

... har idag lämnat oss för att återvända till sin förra ägare Madde,

och där få njuta av de sista ljuva åren.

Avsked är alltid jobbiga, trots att var sak har sin tid.

Edwin är en fantastisk ponnypojke, full av personlighet och integritet.

Han har lärt oss massor, både om hästar, om  honom och om oss själva.

Vi är så tacksamma över att våra vägar möttes, och att vi fick vandra tillsammans under några år.

Hoppning med Sofia...

... och midsommarmys med Clara.

Nu återvänder han till Vettsta, där han stod från början, och får förhoppningsvis dela hage med en sedan den tiden gammal god vän.

Vi önskar honom allt gott, lata sommardagar i stora beteshagar, massor av mulpussar och morötter.

Saknaden är stor (och just nu alldeles überjävlig), men vi kommer och hälsar på.

... och något alldeles oväntat sker.

Och i samma ögonblick, blir man ohyggligt medveten om vad som egentligen är viktigt i livet. I knivskarpt ljus får de oväsentliga bekymren en mycket underordnad betydelse.

♥

... har jag tagit fram igen. Efter att ha stått vilande ett (bra) tag.

Efter att ha jobbat med visningar hela dagen idag, tog jag fram dem och gick 6 km med sambon & vovvarna innan det var dags för middag med familjen, och senare soffhörnet.

Andra walken med stavar denna vecka...

Härligt.  När det väl är gjort...

... säger Bästa B.

Alla pinnar i spåret, och naturligtvis också den slutliga, stooora belöningen - kampstocken!

Glad och lycklig, med en känsla av äganderätt, kan tyckas. Väl värd det, dessutom.

Och en nöjd matte i andra ändan   ...