Lydnadsträning vid Bilprovningen i busväder. Men hundmänniskor tycks vara ett tåligt släkte, för det var ett antal eldsjälar där iaf.

Johnny tränade lydnad med Ässi inför kommande tävlingar, bl a framåtsändande i grupp, kryp, inkallning och platsliggning. Gick hyfsat bra även om det såklart finns massor att fila på. Alltid när man anmält till en ny klass känns det som om första tävlingen kommer alldeles för tidigt - vad nu det kan bero på?!

Platsliggningen tycker jag känns osäker med henne, tycker hon har huvudet alldeles för mycket på skaft för vad som känns bra, men Johnny känner sig lugn. Vi har jobbat lite på att få henne att ligga med näsan i backen under platsen, men det finns för mycket skoj att kolla in, tycker Ässi. Vi jobbar vidare på det, så får vi se hur det går. Clipper låg alltid med näsan i gräset på platsliggningar, och det känns bra mycket tryggare... och mer avslappnat.

Fia var också med, mest som social träning, och Eva som tittade på tänder och bjöd på kalops, så var hennes kväll räddad.

Sätter in en bild på en trött Ässi...

Världens bästa Fia fyller ett år idag! Vi köpte Fia, som är en sheltie - eller dvärgcollie - från kennel Linndougs och familjen Sidfäldt i Lagga utanför Knivsta förra våren. Det visade sig vara ett lyckokast. Jag hade först varit och tittat på Border Terrier valpar (mycket hund i litet format) men då jag förstod att det var väldigt mycket jakt i dessa hundar fick jag tänka om, då det var meningen att våra tjejer, då 10 och 12 år gamla ,skulle kunna ta en del ansvar för valpen och jag skulle kunna känna mig trygg med det, dessutom. Då föll valet på sheltie, även om jag ska erkänna att jag var tveksam först eftersom de sheltiesar (?) som jag träffat tidigare varit alldeles för veka och rädda. Så icke Fia. Eller de andra syskonen heller, för den delen. Fia kom hem till oss i maj, då hon fick  en stor dobermannkille, Dobwinds Clipper, och en galen malletik, Ässi, till ny flock.  Hon har fått gå i en hård skola;-) och lära sig stå på sig bland dessa, ibland hårdhänta om än godhjärtade, stora syskon. Detta har gjort att hon räds intet - vare sig folk eller fä - hon tar sig an alla med samma glädje och förväntan och backar inte för något. En otroligt glad och snäll (med allt och alla) hund, väldigt lättsam och mycket självständig (mer än jag trodde). Hon har en last här i världen (och det är tack vare den vi kan träna med henne;-) och det är ALLT ÄTBART. Hon gör ALLT för en godisbit! Detta gör att hon periodvis har en tendens att se ut som en fästing - litet huvud och stor kropp;-) - så vi måste verkligen tänka på vad vi stoppar i henne.

Vi har ställt ut henne en gång i höstas i juniorklass och fick en slät 1:a och en bra bedömning, trots att hon är något stor enlig rasstandarden.

Fia och Sofia har gått en valpkurs i höstas och är nu anmälda till en agilitykurs i vår.

Hipp hipp hurra! Idag ska vi fira rejält!

Gick ut på eftermiddagen och la ett ca 300 m långt gärdesspår åt Ässi. Inledde med ett riktigt garnnystan, la sen som första apport en slangbit, därefter spetsvinkel och nästa apport var en vanlig spårpinne, vinkel igen och efter ca 50 m slog jag en volt (säger man så när det gäller hundar?) och ut på spåret igen, la som nästa apport en bläckpenna, sen en vinkel där jag stannade och backade 10 m på befintligt spår och sen gick 90 grader åt höger och sen en vanlig träapport igen, och så våran värsta roliga kampgrej som slut. Till saken hör att det har varit kraftig blåst här idag (det blåser alltid här eftersom vi bor i ett ensamt hus mitt ute på ett gärde, men just idag var det värre än vanligt;-) Spåret fick ligga ca 1,5 timme.

Jisses innan hon hade jobbat sig ur garnnystanet, men det var positivt i den bemärkelsen att hon insåg rätt snabbt att det gick inte att gå och slöspåra här inte, här var det till att koppla på dammsugarnäsan och sätta den 3 cm från backen på en gång. Och som hon spårar (nu låter jag nästan religiös igen - men det är inte långt ifrån...) - gudomligt! Hon plockade alla apporter utom pennan (så den körde vi "duttövningar" med innan vi gick in, och sen tog hon den också utan problem) och jag tror hon som mest var 10 cm åt båda håll ifrån spårkärnan. Vilken hund! Sen körde vi några snabba svängar och en tungapportering innan vi gick in och kalasade på en tuggpinne!

I övrigt har jag varit i väg på healing idag - kan varmt rekommenderas! Blivit av dåliga energier och fått påfyllning med nya, fräscha... Fick dessutom låna boken The Secret (som handlar om LOA - Law of attraction - som i korta drag betyder att det du tänker drar du åt dig mera av, attraktionens lag), som jag brinner av iver att få läsa. Jättespännande! Kruxet är att jag har tenta i Säljteknik & Etik på fredag, och den läsningen måste ju gå före... hur nu det ska gå...

Här har vi vår i luften! Det har varit mellan 10 och 12 plusgrader hela dan och vårkänslorna börjar spira både på djur och människor ;-). Vi har klätt av hästarna nakna (åtminstone den Titti, vår lilla welshmountain, Eddie har fått ta på vårkappan) och efter att ha gått med täcke hela vintern är hon som en kalv på grönbete - alldeles tosig. Hon gör krumsprång och busar som en åring, och då är hon snart 18 år... Det är härligt att se. Man kan bara stå och njuta och titta när de gör sina konster i hagen. Helvilda. Och så börjar de kunna nappa ett grönt grässtrå här och var - vilken lycka!

På hundfronten intet nytt. Var ute igår och tränade framföringar i skogen med Ässi, och så fort jag sa Fot så kom Stora Förväntan över henne. Är det uppletande eller rapport?? Vad ska hända nu?? Så vi trampade runt i mossan, stannade. Vände helt om och gick en ny framföringssträcka - utan att nåt hände. Bra att tänka på ibland, tror jag, åtminstone med henne. Upplever att Stora Förväntan finns med oss ofta i hundträningen, och den kan behöva dämpas lite... Stora Förväntan har en tendens att ibland kunna få fröken Storlur att ta alldeles egna inititativ där de inte hör hemma...

Sen har Johnny tränat framåtsändande idag (som alla andra dagar, får jag väl säga,-), han har delat upp momentet i mååååååånga delar, men nu börjar det ge resultat!

Och så har vi börjat ge henne C-vitamin få se om det får henne att känna sig piggare, det var vår veterinär som tipsade om det. Inte för att vitaminintaget skulle vara deppbefriande, utan det hade något att göra med balansen i livmodern (nu låter det som att jag är ute och seglar riktigt, men det hjälpte förra gången vill jag minnas...). Så vi håller tummarna för att det funkar även denna gång!

Och för att våren håller i sig! Sätter in en bild på Titti i vinterrocken, som nu har åkt av!

Häpp. Har efter mycket om och men lyckats få uppletande-bilderna (från igår) från telefon till data. Att tekniken kan krångla så ibland (eller vem det nu är som krånglar;-)

Idag är alla två barn hemma igen, utan kompisar och lugnet börjar åter lägra sig. Skönt för tjejerna att slappa sista dagarna på lovet...

Jag har varit i Gävle på föreläsningar idag och Johnny hade spårat med Ässi på eftermiddan. Han hade krånglat till spåret rätt rejält bitvis, men hon använder huvudet och klurar ut minsta lilla fälla. Och när hon får nåt att jobba med, då kopplar hon på autopiloten och dammsugarnäsan. Helt otrolig. Johnny var jättenöjd, och Ässi också, tror jag, hon har sovit på en av storlurarna halva kvällen. Däremot är hon lite lessen, och jag vet inte varför. Hon slutade löpa för två veckor sen, cirkus, och nu känns hon lite deppad. Vet inte vad det kan bero på - nån skendräktighet kan det väl inte vara så här nära inpå? Det blir så märkbart när hon deppar, för det händer nästan aldrig. Vi märker det inte när vi är ute, eller när hon ska jobba, men inne, det är tredje dan idag jag känner det. Funderar på om det kan vara nåt hormonellt, ska ta och ge henne lite c-vitamin imorgon få se om hon piggar på sig. Det är ju snart dax för tävling...

Efter att ha skjutsat sportlovslediga tjejer hit och dit och suttit med näsan i läxböckerna ;-) i två dagar har det inte blivit nåt bloggat.

Men idag har Johnny varit ledig och efter en förmiddag i snickarbyxans och läxböckernas tecken tog vi oss ut med jyckarna.

Hade innan varit ute och vallat en fullstor uppletande ruta med MÅNGA föremål - allt ifrån handskar till hästskor. Detta innebar att jag lekte tävlingsledare och Johnny och Ässi kom fram till en för henne helt ny ruta. (Annars när vi tränar brukar vi binda upp henne och springa som glada galningar i skogen och valla ruta och slänga grejer omkring oss - vilket såklart hon tycker är jättespännande;)

Inga problem - såklart? Två skick med snygga avlämningar inom 40 sekunder, därefter kamp och bus och kamp, och sen ytterligare två skick innan nästa buskvart. Sen av med skynke och ut och frileta i rutan. Jättekul. Och hon gör det kanon. Så här långt. Är det väl bäst jag säger...

Vi brukar turas om att köra uppletande och leka tävlingsledare, och jag tycker nog i det här läget att hon jobbar lika bra för oss båda. Vad jag kan säga är att Johnny är oerhört tydlig i sitt språk med hundarna, det är sällan det blir missförstånd, medan jag är mera yvig och har en tendens att prata med dem i tid och otid, vilket innebär att de ibland undrar om de fått kommandot eller inte? Är det ett typiskt kvinnligt fenomen kanske - att prata i tid och otid;-)

Hursomhaver fick lilla Fia också träna lite på det hon kan - och börjar kunna - mest för att Sofia ska börja en agilitykurs med henne i april, och kanske också för att hon verkligen har fyllt ett år och nästan inte kan nånting.

Om Ässi körs på kamp som motivation, så handlar det här bara om godis.

Här tränades ingångar, lite fot, sitt kvar, inkallning, ligg kvar och skall (som hon faktiskt är riktigt duktig på vid det här laget!). Så när vi sen kom hem var båda hundarna nöjda och sådär lagom trött-i-huvudet-trötta. Innan de sussade på lilla och stora örat hann de klämma varsitt grisöra (nu blev det många olika öron i samma mening...)

Dessutom knäppte jag så många fina kort med min nya *@(&%*" mobil, som jag sen inte kunde tanka över till burken och bloggen. Jag kanske är tvungen att läsa bruksanvisningen... (men det bär emot).

Får sätta in några andra kort så länge...

Sportlov!

Idag har vi ägnat oss åt hästar, eller rättare sagt Hästen med stort H. Vår vackra vita prins Edwin som är en arabkorsning på 145 cm i sina allra bästa år. Han är inte den lättaste häst att leva med, då han ibland är alldeles för smart för sitt eget bästa ;-). Som tur är kommer Eddies ex-ex-matte Emelie och hälsar på oss med jämna mellanrum och hjälper oss när vi har problem med nånting (som t ex lastning...).

Idag har Emelie varit här, ridit Edwin - som alltid blir lika glad när han ser att hon kommer - och haft lite träning med Sofia & Eddie samt hjälpt oss att lasta honom. Vilket - med våra mått mätt - gick alldeles utmärkt, han gick in fint i transporten två gånger efter att ha trasslat max en halvtimme. Lugnt och fint, ingen stress och ingen panik. Det här är något vi måste jobba med, mycket!

Och ridningen gick jättebra som vanligt, det syns direkt på Eddie att när Emelie tar plats i sadeln så gör han sitt bästa! No matter what! Och när Emelie sen tränar med Sofia så gör hon sitt bästa och allt ser så himla bra ut!

På hundträningsfronten intet nytt, jyckarna har fått stå tillbaka för hästarna idag, Johnny hade kört lite lydnad med Ässi när jag skjutsade en tjej till farmor och en till mormor för lite sportlovsmys...