... har jag idag. Blev väckt av sambo och tjejer med grattiskaffe på sängen, presentkort & parfym.

Gulligt! Slapp dessutom både hundpromenad och hästar på morronen. Bara det kändes lyxigt:)

Mera firande på kvällen, föräldrar, svärmor och kompisar. Pengar, snittblommor och en Mårbackapelargon. Och fika.

Tack snälla - alla!

Nog är det lite kul ändå, att fylla år. Om man inte tänker på hur många år man fyller:).

... eller att leva i nuet är en konst som jag forfarande inte till fullo behärskar. Tyvärr. Även om jag blivit mycket bättre på det med åren.

Att inte älta gårdagen eller oroa sig för morgondagen - utan att försöka vara fullt närvarande i nuet - är inte lätt som en plätt om man inte tränar på det.

Hur lätt är det inte, när man frågar barnen hur de haft det i skolan, att inte lyssna utan att istället fundera på vad man ska laga till middag? Och egentligen - så respektlöst! Att ställa frågor och inte lyssna till svaren? Att tala om för människor som betyder något för oss att de är värdefulla - och inte bara tänka det. Eller när någon gör något bra. Säg det - om du menar det!

Två böcker som ger verktyg till den som vill jobba med detta, och som jag varmt kan rekommendera är Åsa Nilsonne: Vem är det som bestämmer i ditt liv och Anna Kåvers: Att leva ett liv inte vinna ett krig.

Lev ditt liv idag, vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut.

... med Stora Luren går si och så. Ömsom hit och ömsom dit. I bästa fall i spåret:) Provocerad av grävlingar som tultar runt och guvetvad annat som befinner sig i skogen.

Med några dagar kvar till första spårtävlingen på länge åker missmodet bergochdalbana. Men den som lever får se... Och än hinns det med några fler spår innan söndagen. Tackochlov.

... hade jag idag på vårdcentralen. En konsult från Ackis. Som faktiskt hade läst igenom hela min journal från ledvärk och inflammationer till kortisonsprutor och getingstick. Imponerande, det är man inte van med:)

Dessvärre kunde hon inte hjälpa mig. Alla tecken tyder på någon form av reumatism - men då borde jag inte ha blivit så pass mycket bättre... som jag ändå har blivit.

Kanske kunde denna ledvärk - som numera bara sitter kvar i händerna - vara en konsekvens av hyposensbehandlingen (alla getingstick) jag utsatts för, eller kanske rentav en följdinflammation av lunginflammationen jag hade i julas? Ingen vet. Så inte var jag något klokare när jag åkte därifrån.

Hopplöst fall - doktorn grät.

Det kanske stämmer i mitt fall. Elände.

... tränas här hemma på landet för kung och fosterland inför kommande tävlingar (som i dagsläget känns alltför nära:).

I alla möjliga former och variationer, med bus, utan bus, med kommendering, utan kommendering, på alla möjliga tänkbara sätt, halva moment, hela moment, med boll, utan boll, bara ingångar - men framförallt försöker vi bara göra det så positivt som möjligt.

Ikväll gick det något bättre, men kruxet är att det är svårt att hitta problemets kärna när vi inte har en aning om vad som gått fel.

Storluren är supertaggad när apporten kastas, på kommando kastar hon sig iväg, greppar apporten fint och vänder hemåt. Så här långt finns ingen som helst tvekan. Tills hon är nästan framme, då får hon något osäkert över sig och visar en glimt av vitögat, precis som om hon väntar på att något ska hända. Och vi vet inte om det är positiv eller negativ förväntan? Vänder sakta sakta in vid sidan och - förhoppningsvis - sätter sig. Väldigt mycket tveksamhet. Och mycket märkligt.

Gäller framförallt metallapporten men också tungapporten.

Suckar gör husse, men tillägger också att problem är till för att lösas...

...har Sofia och Edwin ägnat sig åt idag. Med kompetent hjälp.

Lite framridning:

Sofia behöver verkligen någon som backar upp henne rent mentalt när Edwin börjar ifrågasätta saker och ting - vilket händer ibland, faktiskt:).

Han visar det genom att bryta ut framför hinder, gå emot skänkeln etc etc, tills han förstått vem det är som bestämmer. Då tycker han ändå att det är helt ok. Och flyger fram över hindren...

Här banpersonal - behövs verkligen - och tränare:

 När han insett vem som bestämmer är det inga problem... (nästan:)

Efter en riktig hårdkörning fick de betyget godkänt, efter en del strul i början gick det riktigt bra. En självkänslehöjare för både häst och ryttare.

Sen gäller det också att hålla tungan rätt i mun, såklart:)

... säger sig Ässi-husse ha fått idag. Och det med besked.

Medan vi var i Uppsala hade han varit ut och lagt ett spår till Ässi, som fick ligga mellan två och tre timmar innan han tog upp det. Nemas problemas, tänkte han.

Resultatet? Bakspår och TVÅ pinnar... (som var de två som ff låg i skuggan...)

Ja, vad säger man. Käftsmäll, sa han. Spark i arslet kan man ju också kalla det.

Och elitspår i Hofors nästa söndag... Det borde ju bara kunna bli bättre... Får vi hoppas!

Idag har lillasyster och jag och mormor varit på shoppingtur till Uppsala City. I värmen. Och bland massor av folk. Kom på att det faktiskt kanske var lönehelg (ja, inte för mig, men för alla andra - såg det ut som), därav alla människor. Och så finvädret, såklart.

Utanför Åhlens:

Vinterbild på Fyrisån som går igenom stan:

Så lillasyster har tokshoppat, klänningar, skor, parfym etc. Mycket nöjd var hon. Lunch i solen på Max (Claras val:) och sen tåget hem till landet och lugnet igen.