... har vi varit på ikväll. Tillsammans med bästaste Helena och Hanna. Och så Babs förståss - kvällens huvudperson (häri full action):

En mycket trevlig och väluppfostrad ponnydam. Stod veterinärbesiktningen  igenom  med högburet huvud, precis som det anstår en appaloosafröken.

En markering på vänster fram vid böjprovet, annars ingenting.

(Och nej, det är inte tre personer som försöker lyfta en häst, det är böjprovstest på höger bak:). Och veterinären böjde. Och Hanna höll i. Och Helena viftade bort flugor, mygg, knott och broms. Och jag tog tid. Och Sofia fotade. Teamwork:)

Och så sprang Hanna. Och Babs, såklart:)

På måndag kommer hon hit på prov under några veckor, för att se att allt funkar. Ska bli spännande med en ny familjemedlem! Välkommen till landet, och till oss, finaste Babs!

Simsalabim. Nåja, nästan. Så här fin blir trappen när den är klar.

Sambon har semester och har jobbat med detta hela veckan (puss!), och resultatet blir bara URBRA! Lack på stegen och vit färg på övrigt.

Suuuuper! Så nöjd. I tidigare inlägg finns "före"-bilder på trappan. Se vilken skillnad! 

... spelade vid Gasklockorna i Gävle igår.

Och jag var där, i sällskap med min galet roliga vän V. Och några glas vin. (Alldeles för många kändes det som i morse kan jag lova, när det var dags att åka till jobbet:).

En underbar kväll, however, en varm och ljummen sommarkväll kryddad med Lars Winnerbäck! Kan det bli bättre?

Och om nu Marcus Birro är kärleksförklaringarnas mästare, så är Winnerbäck utan tvekan låtskrivarnas mästare.

Här Söndermarken, min - fortfarande - absoluta favorit:

Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
av halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken
Symbolen för att skolka
Sagan om ett uppror
Drömmen om en högre höjd
Ett sjörövarskepp
som blåser rätt in i Los Angeles
Och stjärnorna som glittrar
Och ingen jävel når mig
nånsin mera

En enda ambition
Att få brudarna från Berga
att skratta eller gråta
och rymma över taken
Bort från regelboken, stöveltrampet,
tegelväggen, la isla bonita
Och dom brandgula
stolarna man staplar
på varandra

Parkeringshus byggdes
Ett litet steg för människan
Ett stort steg för betongen
och den rotlösa känslan
Som ännu ett hinder
på vägen mot den råa romantiken
och gitarren i butiken
och flykten
över taken

Man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
Det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara
ser på bio

Vi bildade band och blåste ringar
Drog med handen genom jorden
Fyllde naglarna med lera
av all yta som vi skrapade
För nånstans under lagren
av tätortstimotej
bredde stora världen ut sig
utan farthinder och Konsumkort
och nypon

Vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började

Jag ser den gräddgula färgen
Den moderna men diskreta
En helhet för det enkla
Bara fälla upp och skruva
Men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea
Nåt som inte hade lösningen
i kanten

Jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
Bland speditionslokaler
och bortglömda depåer
Det stumma, dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
just som asfalt gör
om hösten

Vi gömde Fibban under stenen
Willes vin i busken
Hela dungen var ett mikro-Vegas
Ladan bytte hänglås
Och ovan allt en himmel
liksom silad ifrån kusten
med det lilla som blev över
efter vågorna och stormarna
och skummet

Jag kan inte återvända
En brottsplats måste vila
Flyktbilen är dumpad
Stålarna är rena
Nu bygger vi ett nytt hem
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig
men jag är inte där

Nån mer än jag som både känner igen sig i känslan, i miljön och i dofterna?

Här kommer den på riktigt. Lyssna och njut...

... har vi hälsat på idag, hos Hanna & Helena!

Sofia red och log med hela kroppen...

Tack snälla för att vi fick komma!

(Och tack Helena för alla fina foton!)

... har jag  - som sagt - gjort i helgen. Blev ju alldeles ensam hemma igår, och naturligtvis lite rastlös. Började måla i trappan upp till övervåningen, den ser i nuläget (och sen tre år tillbaka:) bedrövlig ut...

... och nu ska staketpinnarna och ramarna målas vita, träfotstegen ska slipas och lackas, och tanken är att trappen ska bli sååå fin... när den blir klar...

Så jag målade - grundade och målade två gånger - och målade...

Mellan målningarna var jag ut och oljade pooldäcket - som sambon slipat och påbörjat oljning av - i nästan två vändor.

Jobbade i en massa konstiga ställningar (krälandes på golvet målandes UNDER trappen, ömsom liggandes på knä och ömsom ståendes upp och ner på pooldäcket:) och jeezez så ledbruten jag var när jag vaknade i morse. Precis som jag trodde...

Men det var bara att ta nya tag idag. Dock ståendes rättuppochner - tackomochlovom - och inga konstiga målarställningar...

Nu tar sambon över  - hoppas jag - för jag ska jobba i morgon igen...

... i omkrets, har mallemagen växt till dygn 44 från första parning.

Om det är mycket eller lite vet jag inte, men syns gör det. Ser så gott ut där hon joggar fram i vägkanten, våran blivande mallemamma...

... då passar jag på att grundmåla delar av trappan till övervåningen och olja trädäcket runt poolen. Dubbla varv, dessutom.

Kommer förmodligen att vara helt ledbruten i morgon av allt klängande och ålande för att komma åt överallt.

Men det är det värt, för fint blir det   !

... har jag blivit av Mia Skäringers bok:

Har verkligen sträckläst den, och gråtit så tårarna har sprutat.

Sen har jag också - dessemellan - skrattat så jag fått magknip.

Men den lämnar ändå en sorglig känsla kvar, som ett svart moln i magen.

Det är inte så himla lätt att leva...

varken för sin egen skull eller för andras.

Att räcka till, och att göra rätt.

Men hon har verkligen en egen stil, Mia Skäringer, och jag gillar henne.

Skarpt.

Både det hon skriver - rakt och utan krusiduller - och naturligtvis

också som Anna i Solsidan!

Har ni inte läst boken - gör det! Den berör!