… har snart gått, och 2017 väntar om hörnet.

2016 är året vi kommer att minnas med både sorg och glädje. Mycket var jobbigt och mycket också fantastiskt roligt och minnesvärt.

Som vanligt för oss har året i första hand varit ett riktigt hundår:

Storlurs Blixtra har även i år haft ett fantastiskt år – på flera fronter.

Den 12 februari tittade 8 små mallevalpar fram (av vilka 7 sedan överlevde) och då det blev lite dramatiskt och drog ut på tiden efter första valpen förlöstes Blixtra med snitt på Ultuna.

Vilka små underverk! Och vilket stort underverk – Blixtra. Som en fantastisk duktig valpmamma tog hon hand om sina valpar på det allra bästa sätt. Månade och fostrade. Höll koll och höll de andra hundarna på distans. Räknade in dem hela tiden och var orolig om någon försvann (läs klipptes klor eller annan hantering). Vi hade kommit överens om att kullen även denna gång skulle ha ett tema, och den här gången blev det Kryddkullen;

Storlurs Piri-Piri, Storlurs Muskot, Storlurs Taco, Storlurs Svartpeppar, Storlurs Chili, Storlurs Mejram och Storlurs Curry.

Så gott som direkt blev det klart att vi skulle behålla Piri-Piri. Redan efter en vecka såg hon mig i ögonen och sa; matte, om du behåller mig ska jag gå genom eld och vatten för dig. Idag, 10 månader senare, är jag inte säker på om jag verkligen hörde rätt den där gången eller om  hon sa något annat…

Muskot blev också kvar i familjen, hos Sofia, som var fantastisk när det gällde valparna. Hon skrev under den här tiden sin C-uppsats på Byggnadsingenjörsprogrammet vilket gjorde att hon kunde sitta mycket hemma och jobba. För det är jag evigt tacksam, jag behövde bara vara hemma själv i snitt tror jag 2 dagar i veckan (och helgerna såklart), vilket gjorde att jag kunde kombinera jobbet med valparna.

Vi lyckades hitta de absolut rätta köparna till varje valp, vilket kändes skönt. Men när valpperioden var över – vi levererade i april – var jag så intill döden slut. Så pass slut att jag tror jag gjorde mina sista blogginlägg i den vevan, trots att det hänt så mycket annat under året.  Jag orkade helt enkelt inte.

Hursomhaver, både Blixtra och jag var nog rätt nöjda med att få leverera alla huliganer så flocken eliminerades rejält. Så fort hon fick tävla efter valpkarensen gav vi oss ut på en elitrapport, bara för att se hur hon stod sig efter valpledigheten. Jag anmälde oss till Gävle BK  i början av maj dit vi åkte och hon gjorde en kanontävling. Efter lång tids tävlingsfrånvaro var hon klart snabbast av elithundarna – några av Sveriges bästa – men fick ta lite stryk av Dalton på lydnaden och slutade som 2:a på 588,75 p och cert. Men hon tyckte det var fantastiskt roligt att vara igång igen – och så även jag. Vi tog med oss 10:an på rapporten och 9:an på uppletandet och var euforiskt nöjda.

Under våren sen var hon lite svajig i formen. Jag bokade ett besök hos Ann Essner i Gävle för att gå igenom henne då jag har till och från haft en känsla att hon är svajig i vänster fram. Ann kunde inte se något men tyckte att jag skulle lita på magkänslan och vila från tävlingar om vi ändå hade resultat för SM, vilket redan var klart. Vi åkte iväg på ett träningsläger på Öland med de bästa, men där var hon halt så vi kunde inte göra så mycket, tyvärr. Vi bokade av de tävlingar vi anmält till men i augusti sen fick Johnny lite kalla fötter och ville starta henne en gång innan SM. Jag jobbade och kunde inte komma loss, så han och Sofia åker upp till Kramfors BK för att tävla en sista elitrapport innan SM. Och det var ju platt fall riktigt. Hon hade – tyckte jag han sa – typ 45-50 sekunder till snabbaste hund, vilket aldrig har hänt förut. Med 9,5 på rapporten och 5 på uppletandet vilket gav 544,25 p, en 2:a placering och certpoäng, åkte de därifrån med en mindre bra känsla.

Vi bokade tid hos husdoktorn Per XL för en genomgång av Blixtra. Han kunde inte röntga vänster fram då bedövningsmedlet var klassat som doping och det var för nära SM. Dock tog han en hel blodbild och konstaterade att det fanns spår av anaplasma i blodet. Detta kunde ev förklara hässjigheten och den konstiga hältan som kom och gick. Jag frågade om han tyckte det var ok att tävla, och hans rekommendation var att kolla dagsformen.

Nästa tävling var så årets Bruks-SM som i år gick av stapeln i Borås. Vi åkte ner redan på tisdagen absolut utan förväntningar. Blixtra hade efter valpkullen fått en förfärligt tjock päls och hon var hässjig och flåsig hela sommaren. Det här gjorde att vi veckan innan SM klippte ner henne totalt med Melins hästsax (något annat bet inte på den tjocka pälsen) så när hon kom till SM såg hon mer ut som en ljus labrador än en malle. Men, hon blev mycket piggare.

Nämnas bör också att jag tror att SM-veckan i Borås var den varmaste på hela sommaren…

Vi sa, vi kör uppletande, så får vi se om hon klarar det och hur hon är efteråt. Vi bestämde oss för att ta dag för dag och hålla koll på formen.

Fredag kväll och uppletandet gick av stapeln, jag tror det var någon enda hund som plockade 4 föremål och några av alla dessa hundar tog 3 föremål. Av dem var Blixtra en. Slutade med 7,25 p och vi var mycket nöjda. Kändes fräsch efteråt.

Lördag morgon och avfärd till rapporten – som visade sig gå sträckan från A rakt upp i en slalombacke. I denna värme. Av 14 hundar till start bryter 5 på rapporten av olika anledningar. Det var en rafflande tävling på många sätt. Nu kommer jag inte ihåg exakt men Blixtra och 2 hundar till låg inom ramen för snabbaste sträckor. Helt fantastiskt. Hon genomförde hela tävlingen på ett lysande sätt och var också en av tre hundar som fick 10-10 på rapporten. Lyckan var total.

Nu var det rafflande, hur skulle hon hålla ihop, och hur fräsch skulle hon vara inför lydnaden på söndagen? Faktum var att hon var helt fräsch trots den tuffa banan och värmen på rapporten, så Johnny startade lydnaden på söndagen som tänkt. Hon gick en fin lydnad på 251,75 p och efter en tråkig miss för Ulrika och Dalton slutade vi helt oförväntat på en 2:a placering med 585,25 och cert. Vi var så överraskade så jag vet inte om vi ännu förstått att vi faktiskt tagit silvermedalj på ett SM. Fantastiskt var det. Värdiga vinnare var team Varga som var outstanding på både upplet, rapport och lydnad. Stort grattis till dem!

Prisutdelningen genomfördes i hällande ösregn, men vad gjorde det?

Vi anmälde till ytterligare några tävlingar under hösten men efter en träning på hemmaplan blir hon halt igen och vi uppsöker återigen veterinär som konstaterar en mjukdelsskada och vi blir ordinerade vila och koppelpromenader i två månader – till att börja med. Surt som tusan, men ska man se något positivt i det så är det att det är i rätt tid (lågsäsong) och hon har hunnit löpa under den här tiden. Vi går på laserbehandlingar, vi simmar och vi vibbar. Och håller på att få fnatt, både Blixtra och jag, då ingen av oss egentligen har något tålamod. Men jag inser att vi måste ta det lugnt så vi tragglar på. Simningen är ett av andningshålen där hon får ta ut sig någorlunda under relativt lugna former.  Så, vi avslutar året med ett simpass och hoppas att vi är på banan igen framåt våren. Till dess roar vi oss med att spåra och spåra och spåra…

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – vilken hund hon är, käraste Blixtra!

Ullhedens Yksi kastrerades den 10 februari då hon överreagerat på de andra hundarna några gånger i samband med skendräktighet. Dock blev hon fruktansvärt stressad när flocken utökades dels med valpar och sedan med flera individer som blev kvar, och överreagerade ännu flera gånger, kastreringen till trots, så till slut blev det nödvändigt att hitta ett nytt hem till henne. Detta var ett nödvändigt, men inte desto lättare beslut. Som tur är hamnade hon rätt direkt, hos en duktig rapportkvinna i Botkyrka som tog henne på prov och har införlivat henne i sin flock (en 13-årig mudi och en sambo) och som tycker jättemycket om henne och är jättenöjd och precis nu innan jul fick vi veta att hon behåller henne. Och det är vi så glada för. Det är en hund med mycket känslor som behöver kärlek, ramar och lugn och ro. Vi önskar Catharina och hennes sambo all lycka till och hoppas allt kommer att gå bra! För hur det än är har hon en mycket speciell plats i sin mattes och i sin husses hjärta.

Lilla Piri-Piri har väl inte haft de bästa förutsättningarna. Vi skrattade åt henne när hon var liten och sa att hon såg ut som en fralla i fram, en minigris på mitten och en chincilla  bakifrån. Hon vann (?) på sin charm och sitt vidunderliga humör och sin enträgna tro att hon var världens medelpunkt. Hon var också den av valparna som var mest social – även om alla var mycket kärvänliga och tillgängliga under valptiden. Det visar sig sedan att hon inte är helt enkel av olika anledningar, så vi får se hur det utvecklas. Vi har tränat spår, sök och gått valpkurs hos ET-Hund. Vi har också varit på ett besök på Norrhund där hon fick träna i att leka med figge och bita i kampstock – och DET tyckte hon var roligt. Jag brukar skratta och säga att hon är lite eljest – med en blandning av skoj och allvar. Hon är inte en av de bästa hundarna i kullen kan jag konstatera då hon har en del brister och reaktioner som jag skulle kunna vara utan. Hon är helt underbar här hemma, men precis som sin mor är hon dyr i drift – biter sönder det hon bara kan med företräde för Ice Bugs och andra dyrbarheter -  och har en jaktnäsa jag utan vidare skulle kunna avstå. Nu har hon – och övriga i kullen – fyllt 10 månader och hon har precis avslutat sitt första löp. Hon hänger med på simmet också varje gång och tycker om det. Älskar att jobba och vill alltid göra sitt bästa även om hon ibland får tänka två gånger…

Sofia och Isa har tagit det lugnt under året och rehabat. Isa börjar komma tillbaka och kastrerades här innan jul, så just nu går hon på rehab från det. Är det inte det ena så är det det andra. 

Sofia och jag hann med en kort men intensiv roadtrip Tierp - Sollefteå- Tierp under en helg i juni. Isas uppfödare (kennel Everics i Björksjön) har kennelläger denna helg varje år så i år tog vi med Blixtra och Isa och åkte upp så Isa fick valla lite och vi fick en härlig helg med fantastiska och generösa hundmänniskor.

Muskot bor numera hos Sofia och är en jättetrevlig och snäll kille (än så länge) som älskar sin matte, är galet glad och tar ohyggligt mycket plats. De tränar på med fint resultat och har också provat på spår, sök och lydnad. Kan säga att de är grymt mycket mer framgångsrika i alla grenar än vad Pirri-Pirran och jag är. Sofia säger själv att hon tror att det mesta är förinstallerat på denna hund, vilket det tyvärr inte är på min. För det kan väl inte vara så att det hänger på vem som håller i spakarna?

Sofia fyllde 22 under året och avslutade utbildningen till Byggnadsingenjör. Veckan efter examen skriver hon på ett anställningsavtal för Bylero (Byggledare i Roslagen) där hon började jobba i mitten av augusti med 6 månaders provanställning men har under december hunnit skriva på för tillsvidareanställning. Bra villkor – lön och tjänstebil – och bra chefer (kvinnliga) vilket innebär mycket personalvård och stor förståelse för sina anställda. Tror hon trivs bra, även om det såklart är en omställning att gå från att plugga på högskola till att gå all-in och jobba heltid i byggbranschen. Sofia har också utbildat sig till tävlingsledare under året och har fått mycket beröm för sina tävlingar. Sofia arrangerade som vanligt Rapportlägret över Kristi Himmelsfärd som numera blivit väldigt populärt, vilket är jätteroligt! När Clara flyttade hem till sommaren tog även Sofia hem en häst – islänningen Samba – på foder och började odla hästintresset igen.

Clara fyllde 20 år i april och var redan då på det klara med att hon ville hoppa av kriminologutbildningen i Örebro och flytta hem till sommaren. Sagt och gjort. I samband med detta tog hon hem två hästar som hon pysslar om. Tanken var att hon skulle läsa italienska på helfart på Uppsala Universitet under hösten, men det föll inte väl ut, så istället har hon arbetat till och från hos Mäster Arnes i Uppsala (ett anrikt skrädderi i Uppsala) där hon trivs jättebra.

Hon är frustrerad över att inte veta vad hon vill och jobbar på det. Till dess jobbar hon på med sina hästar, hjälper oss med alla hundar och jobbar extra på Mäster Arnes. Hon åker regelbundet tillbaka till Örebro och partajar med sina kompisar och har även några gånger under året varit till Nederländerna och hälsat på bästisen Lovisa. Hon avslutar också året 2016 där, och dyker upp här hemma igen i början av januari.

Johnny fyllde 50 under året vilket vi firande i goda vänners lag med en helg på Högbo Bruk, med god mat och god dryck. Han blev under året head-huntad till ett nytt jobb, vilket innebar att han skulle få bygga flerfamiljshus i Tierp – på hemmaplan! Fantastiskt. Efter en del förhandlande tackade han ja och vi blev generöst inbjudna att följa med nya firman till Berlin en långhelg i april, innan han ens hade börjat. Fantastisk stad och ett fantastiskt företag. Dock sa han upp sig innan provanställningen gick ut vilket såklart inte möttes av så glada miner – han har tillsammans med två tidigare kollegor valt att starta ett eget konsultbolag som han numera jobbar i – men det var inte så illa ändå, då företaget valde att behålla honom på samma tjänst men på konsultbasis. Ryktena säger att de är mycket nöjda med honom, vilket jag kan förstå, då han lägger ner hela (suck…) sin själ i de jobb han har. De vill gärna att han fortsätter platschefa åt dem även på framtida jobb, vilket också är ett gott betyg.

När det gäller mig själv har jag under året jobbat på Svensk Fastighetsförmedling i Tierp, vilket har varit fantastiskt roligt.  Jag har haft ett riktigt bra år försäljningsmässigt, men kände också att det blev tufft att ha en valpkull i samband med att det var rejäl högkonjunktur på jobbet och en av kollegorna gick hem på barnledigt. Jag höll näst högsta nivån på försäljningar under hela året och levererade rejält, trots att jag under två månader var halvtid på jobbet. Det här gjorde att jag kände mig fruktansvärt slutkörd. När jag under hösten sedan fick erbjudande om en projektanställning hos kommunen funderade jag inte länge innan jag tackade ja. Och det känns bra. Jag sa upp mig i mitten av november och har under slutet av november och under december tagit ut innestående semester och varit ledig ganska mycket, vilket har varit skönt. Dels att kunna ge sig tid att varva ner och dels att fokusera om inför det kommande. Jag har varit nere några halvdagar och introducerat mig och träffat nya kollegor och det känns riktigt bra.

I övrigt har jag hunnit med att operera båda ögonen för grå starr, vilket var läskigt men rent fantastiskt. Upptäckte i våras att synen snabbt försämrats och efter en del undersökningar blev jag erbjuden operation av båda ögonen med några månaders mellanrum. Det har gjort att en helt ny värld har öppnats för mig. Vilka möjligheter vi har i Sverige och vilken läkarvård.

Jag är oerhört tacksam.

Våren 2016 fick vi alltså möjligheten att följa med på en långhelg till Berlin med Johnnys nya jobb. En fantastisk stad som jag aldrig kommit på att åka till men som jag är glad att jag har besökt. Jätteroligt och ett skönt avbrott i vardagen, även om jag var fullständigt slutkörd vid den här tiden. Sommaren 2016 var det åter dags för Kattas och min årliga husmorssemester vid havet i Ängskär. Vi solade och badade, åt gott och drack gott och hade som vanligt oerhört trevligt. Roligt nog kom Sofia och hälsade på oss, och även Johannes och Clara kom över en sväng. Vi fick också besök av ett gäng gamla klassisar som var ute på MC-tur. Fantastiskt roligt.

I övrigt slappade vi hemma och hann också med några dagars hundträning på Öland med husvagn, i härliga hundvänners lag. Träningsupplägg med bl a rapport, upplet och lydnad inför SM. Fantastiskt roligt och härligt på alla sätt, varmt och härligt, och för mig är Öland nostalgi som heter duga. Några av mina härligaste barndomsminnen har jag därifrån.  Roligt var också att många av valpköparna var där så vi fick möjlighet att ses igen. Sedan gick ju Bruks-SM av stapeln i Borås, och då var vi där en vecka och fick möjlighet att visa att Bästa Blixtra verkligen är en av Sveriges Bästa Rapporthundar.

I övrigt dras jag fortfarande med ett aningens för högt blodtryck och en rygg som krånglar (som jag behandlar till och från). Har varit hos en ny naprapat i Östhammar som – får man väl säga – gjort underverk på två gånger. Helt fantastiskt.

Annars mår familjen hyfsat bra får man väl säga, alla börjar ju komma upp i stigande ålder nu och med detta kommer också en del krämpor.

Mamma är ju lite skruttig - problem med balansen och talet – och går nu på utredning för detta. Inte alltid så roligt att bli äldre kanske, men än så länge håller sig alla på benen och klarar sig själva fullt ut, och det får man väl säga är bra. Pappa har hunnit fylla 80 under året och har väl en del krämpor men är förhållandevis pigg och alert.

Johnnys mamma har opererat ögon och knä under året men är pigg och fräsch.

Johnnys pappa gick sorgligt och oväntat bort på Luciadagen efter att ha halkat på en isfläck när han var ute med hunden. Han föll så illa så han slog i huvudet och fick ett par blödningar, som eskalerade i och med att han åt blodförtunnande medicin. Då man inte fick stopp på blödningarna avled han i samband med detta. Det här kom som en chock för oss alla – hur något så banalt kan få sådana följder. Jag vet inte riktigt om det är någon av oss som riktigt förstått ännu att han inte kommer tillbaka mera. Mycket ledsamt – och en av våra absolut största supportrar på hundsidan har gått ur tiden. Han fanns alltid där och tittade när vi tävlade – och var så glad när det gick bra för oss på SM. Begravning blir efter helgerna. Så ledsamt.

Och en ödmjukhet inför livet inträder – ofattbart att allt kan ställas på sin spets och förändras från en dag till en annan.

Ja, detta var en del av vad som hänt under året som gått.

Självklart har det hänt en massa saker, små och stora som hela tiden formar och påverkar oss. Livet i sig är en pågående förändring hela tiden och vi lär oss hela tiden nya saker och omvärderar gamla. I och med detta får vi nya insikter också hela tiden. Men det är väl det som är livet.

Tänk om livet stod stilla?!

Så, nu väntar vi in 2017. Johnny och jag ta med oss mallarna och tillbringar nyår i Säfsen med hundträning och nyårsmiddag. Inga skidor som det ser ut, inga längdspår öppna. Tyvärr. Clara är i Nederländerna hos bästisen och firar där, och i år var det Sofia som drog nitlotten och får vara häst- och hundvakt här hemma. Hon hinner ändå in och fira med sina vänner på en härlig nyårsmiddag i Uppsala innan hon vänder hemåt igen.

Och självklart hoppas vi att det blir ett toppenår på alla sätt, för oss, vår familj, våra vänner och alla som vi känner. Och alla andra också, naturligtvis.

Ett gott slut mina vänner, och ett riktigt Gott Nytt 2017 till er alla!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

? är ju så roligt. Jag kan inte hålla takten, jag kan inte alla turer och ibland snurrar jag åt fel håll. Men fy fasen så roligt jag har (sen är frågan om mina förare tycker det är lika roligt)! Älskart! ...

? vilken lyssning. Hur överlever man ens? Vilken otroligt stark kvinna som hade oturen att träffa fel man som pappa till sitt barn. Man kan fundera vad som driver en människa att döda sitt eget sen, för att av någon outgrundlig anledning straffa b...

... kämpar vi på med. Och jag menar kämpar. Det är inte helt enkelt, och jag tycker inte alltid det är roligt. Var på klubben igår, och kände mig totalt misslyckad när vi kom hem.  Det hon gör hemma, gör hon så bra, men med störning är det en hel...

... försöker hitta tillbaka till bra rutiner, men har så fullbokade veckor så ibland är det svårt att få till det.Men... jobbar på godare vanor... hela tiden... ...